NOSTALGI
Om jag skulle försöka mig på att berätta lite mer om innehållet i kursen jag går. Det är inte helt lätt att förklara, som sagt.
Första gången handlade det mest om att lära känna varandra. Vi började med en snabb presentation av oss själva inför gruppen, med fokus på varför man vill gå den här kursen och var man befinner sig i livet. Därefter satte vi oss 3 & 3 och berättade lite mer ingående om oss själva. Den som berättade fick inte avbrytas. När alla var klara återberättade vi någon av de andras historia för resten av gruppen. Vad exakt den här övningen gick ut på, förutom att lära känna varann, vet jag inte. Det var i alla fall ett intressant sätt att få bekanta sig med de andra likväl som att få kännedom om hur andra uppfattar mig som person.
Efter detta blev det en stunds meditation, vilket vi för övr fick i läxa att försöka utöva helst dagligen. Hmm..........en enda gång under den efterföljande veckan gjorde jag min läxa. Känns lite ovant och konstigt med meditation,men det lossnar väl så småningom, skulle jag tro. Vi fick en läxa till, som jag däremot kastade mig över med glädje. Att, till gången därpå, ta med 3 foton på sig själv, från baby till 15-16 års ålder. Snacka om nostalgi att gå igenom alla fotona för att finna just de 3 som kändes mest representiva med mina mått mätt.
Utifrån dessa foton fick vi så berätta för en annan person om vår barndom. Hur kontakt med föräldrar, syskon och släkt var och vad man tyckte om att göra mm. Även denna gången fick den som berättade inte avbrytas. Dock fanns möjlighet till frågor efter det att den andra pratat klart. Efter det att vi berättat färdigt för varann satt vi helt tysta i säkert 15 minuter och tittade varann i ögonen. Vi avslutade sedan med ännu en meditation fast då enskilt.
Vad dessa övningar gick ut på, hur de upplevdes och vilka känslor de väckte känns som en omöjlig uppgift att beskriva. Det är nog något som måste upplevas. I annat fall tror jag att många skulle reagera med skepsis. Eller så ligger den känslan egentligen i min egen rädsla för vad andra ska tycka om det jag håller på med.Nu finns det i alla fall ingen återvändo. Nu vet ni åtminstone i stora drag vad jag ägnar mig åt. Att riskera att bli betraktad som konstig, knäpp, eller vad nu min omgivning kan tänkas tycka, är, som jag ser det, trots allt betydligt bättre än att förneka sig själv.
