ENSAM ÄR INTE STARK
Nu kan jag äntligen ge upp kampen för att bli trodd och förstådd. Hmmm....i alla fall för denna gången. Bandet är backat. Jag slipper åter arbetets krav och mina plågor ska få lindring av andra mediciner.
Jag har dessutom världens bästa chef. Så sympatisk och omtänksam. Så rädd om mig. Frågade tex "Är det något jag som arbetsgivare kan göra för dig som kan hjälpa dig att må bättre?"
Mina farhågor beträffande min utbildning kan jag också släppa. Lika underbar och förstående är nämligen min kursledare. För att inte tala om den uppmuntran inför min kommande yrkesroll som hon gav mig.
Sen har vi förståss alla nära och kära som allt mer börjar förstå och ta mig på allvar.
Att det här är viktigt för mig märks nog, men jag vill poängtera att jag för den skull inte är ute efter att någon ska tycka synd om mig. Nä, mina vänner, jag är så tacksam när ni istället visar mig vem jag är, nu när jag tappat bort mig själv. Att ni tror på mig och inte "dömmer" mig när jag är svag, betyder också oerhört mycket.
Jag kommer att ta mig ur det här, men utan er blir det så mycket svårare. Jag behöver er!
Ensam är inte alltid så stark.
