Jag låter mig fyllas av all den värme,omtanke och positiva energi som bjuds mig. Allt ifrån en bukett gladioler från arbetsgivaren, positiv feedback från kursledare och kurskamrater till kärleksfulla ord från mina barn samt förståelse och bekräftelse från terapeuten mm.

Jag börja se ett slut på den största plågan, den att leva i ingenmansland. Imorgon är det bara 1 månad kvar till flytt. Nya soffan står övertäckt här i väntan på att få komma dit den hör hemma. Beställt soffbord och matsalsmöbler levereras direkt till nya bostaden några dagar efter flytt. I måndags köpte jag mig en kökslampa och lite annat smått och gott på Gekås.Känns härligt att veta att jag snart får börja "bygga" min egen lilla lya. Nja, lilla å lilla föresten. 114 kvadrat är lägenheten på.Blev förälskad i den med en gång jag klev över tröskeln. Fantiserar redan om levande ljus, meditativ musik nerkrupen i mitt bubbelbadkar.  Eller när våren kommer och jag sitter på min inglasade balkong och äter frukost.

Tänk,när våren kommer då blir jag också klar med min utbildning. Drömmen jag burit inom mig så länge är snart min verklighet!

Jag brukar förespråka att man ska leva här och nu, men just idag vill jag leva i framtiden. Den ger mig hopp och kraft att orka. Å snart, mycket snart, är den ju trots allt just HÄR OCH NU!

Jag har dessutom världens bästa chef. Så  sympatisk och omtänksam. Så rädd om mig. Frågade tex "Är det något jag som arbetsgivare kan göra för dig som kan hjälpa dig att må  bättre?"

Mina farhågor beträffande min utbildning kan jag också släppa. Lika underbar och förstående är nämligen min kursledare. För att inte tala om den uppmuntran inför min kommande yrkesroll som hon gav mig.

Sen har vi förståss alla nära och kära som allt mer börjar förstå och ta mig på allvar.

Att det här är viktigt för mig märks nog, men jag vill poängtera att jag för den skull inte är ute efter att någon ska tycka synd om mig. Nä, mina vänner, jag är så tacksam när ni istället visar mig vem jag är, nu när jag tappat bort mig själv. Att ni tror på mig och inte "dömmer" mig när jag är svag, betyder också oerhört mycket.

Jag kommer att ta mig ur det här, men utan er blir det så mycket svårare. Jag behöver er!

Ensam är inte alltid så stark.

Att ha kunskap hjälper inte alltid.Hur gärna jag än vill vara den glada, positiva Marie så fixar jag inte att på egen hand hitta henne igen.

Så kommer skulden och skammen till mig i samma stund som jag sitter här och skriver. Att "lasta" andra med mina plågor så som jag gör här, i andra forum på nätet och IRL känns inte heller bra. Det borde jag sköta utan inblandning utifrån, både för min egen och andras skull. Att blotta sitt innersta är att ta stora risker vad det gäller vänskap, familj, kärlek och arbetsliv. Tänker just nu främst på min framtida yrkes-dröm som kanske går i krasch pga den sida jag nu visar upp. Vem vill gå till någon som mig? Vad har jag att ge som inte kan ta vara på mig själv?

Å ena sidan så är jag ju bara mig själv och jag är inte heller mer än människa. Vi har alla våra svagheter och våra bagage och det är inget att skämmas för som jag ser det. Möjligen borde jag inte visa upp mina baksidor till allmän beskådan, men skriva är mitt redskap till klarhet och befrielse så det har jag behov av att göra i någon form.

Jag kunde ju skaffa mig en gammal hederlig dagbok och ge allt det tunga och smärtsamma till den istället. Då kunde jag åtminstone utåt få vara den jag egentligen är och vill vara. Då skulle troligen mina chanser att sprida glädje, inge hopp och mod samt ge kraft, lust och inspiration öka.

Samtidigt så är det som att sätta på sig en mask som döljer det som egentligen är en naturlig del av mänskligheten och livet. Ingen kan alltid vara på topp. Vi har alla upp och ned-gångar. Vilka vore vi utan dem? Känslokalla, likgiltiga robotar? Vad vore livet utan motgångarna? Förutsägbart och utan utvecklings-potential?

Så här med eget givit facit i hand så vill jag nog fortsätta vara den jag är även i detta forum. Kanske skaffar jag en privat liten dag-bok också för att skriva ner sådant som annars kan skada andra eller mig själv. Om jag inte istället nöjer mig med att ge det till någon professionell kontakt och befria mig genom meditation,mindfulness och motion i någon form.

Jag drar mig nu tillbaka och ger mig själv det bästa för stunden. Snart leder en välbekant, behagligt avslappnande röst mig in till mitt innersta rum. Där finns ljuset, kraften och kärleken som jag låter mig fyllas av.

Kanske kommer jag tillbaka och bjuder er lite av det senare eller så sparar jag helt enkelt allt det där  i mitt hjärta som plåster på dess smärtsamma sår.