ATT VARA MÄNNISKA

2011-09-20 @ 15:09:17

Så mycket som behöver komma ur mig. Tankar som bara mal och mal som nån sorts evighets-maskin. Känslor som gång på gång hugger i mitt hjärta. Ångesten som förlamar mig till oförmåga att handla och agera. Frustrationen som väcks av kraven som tynger mina axlar. Tvivlen som får mig att tappa modet och tron på mig själv. Rädslan som tvingar mig att kämpa emot istället för att släppa taget och leva här och nu.

Att ha kunskap hjälper inte alltid.Hur gärna jag än vill vara den glada, positiva Marie så fixar jag inte att på egen hand hitta henne igen.
Så kommer skulden och skammen till mig i samma stund som jag sitter här och skriver. Att "lasta" andra med mina plågor så som jag gör här, i andra forum på nätet och IRL känns inte heller bra. Det borde jag sköta utan inblandning utifrån, både för min egen och andras skull. Att blotta sitt innersta är att ta stora risker vad det gäller vänskap, familj, kärlek och arbetsliv. Tänker just nu främst på min framtida yrkes-dröm som kanske går i krasch pga den sida jag nu visar upp. Vem vill gå till någon som mig? Vad har jag att ge som inte kan ta vara på mig själv?
Å ena sidan så är jag ju bara mig själv och jag är inte heller mer än människa. Vi har alla våra svagheter och våra bagage och det är inget att skämmas för som jag ser det. Möjligen borde jag inte visa upp mina baksidor till allmän beskådan, men skriva är mitt redskap till klarhet och befrielse så det har jag behov av att göra i någon form.
Jag kunde ju skaffa mig en gammal hederlig dagbok och ge allt det tunga och smärtsamma till den istället. Då kunde jag åtminstone utåt få vara den jag egentligen är och vill vara. Då skulle troligen mina chanser att sprida glädje, inge hopp och mod samt ge kraft, lust och inspiration öka.
Samtidigt så är det som att sätta på sig en mask som döljer det som egentligen är en naturlig del av mänskligheten och livet. Ingen kan alltid vara på topp. Vi har alla upp och ned-gångar. Vilka vore vi utan dem? Känslokalla, likgiltiga robotar? Vad vore livet utan motgångarna? Förutsägbart och utan utvecklings-potential?
Så här med eget givit facit i hand så vill jag nog fortsätta vara den jag är även i detta forum. Kanske skaffar jag en privat liten dag-bok också för att skriva ner sådant som annars kan skada andra eller mig själv. Om jag inte istället nöjer mig med att ge det till någon professionell kontakt och befria mig genom meditation,mindfulness och motion i någon form.
Jag drar mig nu tillbaka och ger mig själv det bästa för stunden. Snart leder en välbekant, behagligt avslappnande röst mig in till mitt innersta rum. Där finns ljuset, kraften och kärleken som jag låter mig fyllas av.
Kanske kommer jag tillbaka och bjuder er lite av det senare eller så sparar jag helt enkelt allt det där  i mitt hjärta som plåster på dess smärtsamma sår.

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (6) Trackbacks ()

MENINGEN MED LIVET?

2011-08-11 @ 09:41:04

Nu är jag tillbaka "på livets stig". Ja åtminstone för idag. Jag ska försöka navigera mig fram trots alla nedfallna grenar, stubbar och stora stenar som fått mig fullständigt på fall. Jag tar tag i de utsträckta händer som finns till min hjälp. Jag är inte ensam. Jag bara känner mig ensam. Det kommer bli bra. Det går bara inte att se det just nu.

Jag har tappat fokus på här och nu. Jag plågar mig själv med det som varit. Det som inte går att göra ogjort. Jag låter mig dras ner i mörker av en oviss framtid. Det finns så mycket däri som jag ännu inte har makt att påverka. Livet är här och nu. Någonstans vet jag det. Någonstans vill jag tillbaka dit även om en stor del av mig gett upp hoppet och fått mig börja tvivla på meningen med livet. Jag måste igenom det här. Det går inte att fly från verkligheten.
Idag tar jag ett stort kliv och möter en av mina många plågor. Inombords pyr ångesten och tvivlen på att det kommer gå bra, men jag backar inte. Jag ska segra både över den och dess orsak. Detta ska få bli språngbrädan till allt det jag faktiskt kan påverka, här och nu, i min kaotiska värld.
En börda har åtminstone lyfts av mina axlar för ett tag. Jag har blivit sedd och förstådd av läkaren. Jag slipper att jobba just nu och den här gången fann han en anledning att lindra mina plågor även med mediciner. Inte för att jag är någon förespråkare av varken sjukskrivning eller läkemedel, men det får mig åtminstone att inte dömma mig själv så hårt. Det är för mig en bekräftelse på att även jag har gränser och att det är okej att släppa taget och ta emot all omtanke och kärlek som trots allt finns där runt omkring.
Med dessa ord på pränt har jag nu skapat mig kraft och mod att ta mig ann ännu en dag trots dess smärtsamma innehåll.Jag är beredd på att än en gång bli lurad och förd bakom ljuset, men även om jag tvingas möta detta ensam så är jag inte ensam. Jag vet att ni är många som tänker på mig så jag låter er ta plats i mitt inre rum. Låter min själ fyllas av styrkan ni ger mig. Känner värmen och kärleken ni sprider i mitt hjärta.
Tack för att ni är med mig. Det kommmer gå bra.....

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (6) Trackbacks ()

BUDSKAP FRÅN HIMMELEN

2011-05-11 @ 23:50:57

Trots att jag står inför stora förändringar så  känns det mesta i livet bra just nu. Dock har det hänt sig att jag drabbats av känslomässiga kollisioner och även om jag inte vill påstå att det är positivt att vara sjuk så har det i alla fall fört med sig tid för reflektion och beslutsamhet. Så intet ont utan något gott, som man säger!

För övr känns det fjuttigt av mig att ens nämna att jag är fysiskt ut gängorna. Jag vet ju att jag kommer bli frisk.
Jag har länge följt en tapper 17-årings kamp mot sin cancer. En helt otrolig tjej full av livsglädje, styrka och kärlek till sina medmänniskor. I lördags lämnade hon jordelivet och befriades från smärtan.Hon dog, som jag tänker, i ett ögonblick av lycka över att uppfyllt en dröm. Jag kände henne inte så väl, men hennes sätt att sprida ljus till andra, trots att hon befann sig i ett skrämmande mörker, berörde mig djupt i själ och hjärta.Där, i mitt inre, kommer jag för alltid bevara minnet av henne tillsammans med orden " De människor som fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel- utan de som har levt varje minut".
Jag har inte bara tänkt på henne under dagarna som gått. Mina tankar svävar ofta iväg till hennes stackars föräldrar, hennes syster, mormor och morfar, moster, kusiner osv och inte att förglömma hennes bästa kompis som stod där allena i den stund då hon blev en ängel. Det måste vara outhärdligt svårt och smärtsamt för dem. Inga ord eller kramar i världen kan få deras sorg att försvinna, men jag hoppas att känslan av att jag och många med mig finns vid deras sida kan lindra den något. Just nu är det säkert svårt att plocka fram det goda i deras grymma värld, men jag kan se framför mig att det är just vad denna fantastiska tjej hade gjort.
Till hennes ära och till alla anhöriga och nära vänners tröst gör jag mig nu genom denna sång till budbärare av en ängels viskning från himmelen.

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (4) Trackbacks ()

INSIKTER OCH TANKEMÖNSTER

2011-01-07 @ 11:22:25

Ibland känner jag mig som jag vunnit högsta vinsten trots alla motgångar och svårigheter jag gått igenom i mitt liv. Eller kanske är det just därför? Jo, så är det förstås.

Tack vare detta har jag tvingats till förändring både i praktiken och i min inre värld och det har lett mig närmare mig själv.
Numera är jag väl medveten om mina brister men också om min styrka. Jag har kommit till insikt i mångt och mycket när det gäller hur jag ska hantera mitt liv för att få ut så mycket som möjligt av det.
Att bli medveten och komma till insikt om vad man vill och hur man ska gå till väga för att nå dit är en bra (tom nödvändig) början, men det som sedan följer, att omsätta allt i praktiken, är inte helt lätt alla gånger.
Alla människor har sin historia, sitt bagage och utifrån det föds tankarna som skapar känslorna som leder oss till det sätt på vilket vi uppträder. Dessa mönster sitter oftast väldigt djupt då de många gånger byggts upp redan i barndomen för att hantera brister i anknytningen.
Vid sidan av det mödosamma arbetet att förändra dessa fast-etsade tankemönster finns det dessbättre det som är betydligt lättare att ändra och det är hur jag väljer att se på saker och ting. Att fokusera på det som är bra istället för att fastna i det som är dåligt.
Det är mitt livsmotto, men jag lyckas inte alltid hålla fokus på det, fast just idag känner jag mig upprymd och förväntansfull och ser möjligheterna i den dag som ligger framför mig.
Bara att öppna upp för glädje och lycka inombords bådar gott.
Att sedan vända blicken ut genom fönstret och mötas av ett soligt vinterlandskap, ett varmt leende, en trygg famn, bubblande skratt och allt annat underbart som finns där ute om man bara vill se det och ta emot det gör förstås sitt till.
ATT LEVA HÄR OCH NU ÄR NYCKELN TILL INRE FRID OCH VÄGEN TILL LYCKA.
IDAG HAR JAG NYCKELN I MIN HAND.
IDAG ÄR JAG LYCKLIG!

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()

DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

2011-01-03 @ 22:23:31

Så var 2010 till ända och med facit i hand kan jag konstatera att det blev ett mycket händelserikt år med både gott och ont innehåll.
Tre jämna födelsedagar har firats varav jag särskilt minns min pappas 70 års dag med mycket värme och kärlek.
En ny familjemedlem såg dagens ljus den 6 juli och jag blev mormor för andra gången till ännu en liten solstråle.
Tältsemestern med barnen, mamma och min syster och hennes barn fick ta en paus för ett bb-besök dagen efter.
Vilken lycka att få hålla lilla Liah tätt intill i famnen och smeka den mjuka huden och känna hennes ljuva babydoft!
Under årets första månader blev min arbetssituation allt tuffare och jag mådde sämre och sämre psykiskt. Till sist gav jag upp och gjorde något för mig mycket radikalt. Jag sade upp mig utan att ha något annat arbete att gå till!
Smått galet kan tyckas, men ack vilken frihetskänsla. Att jag vågade har jag ledare och kamrater i en mycket omvälvande kurs i personlig utveckling att tacka för.
En kurs som förutom styrka väckte mycket starka känslor, ökad medvetenhet och otroliga insikter. Den öppnade nya vägar som förde mig vidare till ännu en kurs i samma anda. Efter många års drömmande om en ny yrkesinriktning fann jag dessutom äntligen det jag så länge sökt. Plötsligt visste jag vad jag ville bli och under hösten påbörjade jag en utbildning till Kognitiv Samtalsterapeut.
Att vara utan fast jobb var förstås socialt och ekonomiskt svårt, men det gav mig också tid att landa och att återfå den psykiska balansen. Jag hankade mig fram på timmar och kortare vikariat med roliga arbetsuppgifter och underbara arbetskamrater som hjälpte mig att återfå tron på mig själv igen.

Jag fick njuta av natur- och ö-liv med familj  och nära vännen,men jag fick också smaka på smärtsam övergivenhet och krossad tillit.
Som en röd tråd genom året har en skugga av saknad och längtan följt mig hack i häl och jag har förtvivlat kränkt ut och in på mig för att råda bot på den.
Jag har kommit en bit på väg, men det som är nära är så mycket svårare att förändra än det som är av mer praktiskt natur. Känslor av skuld, skam, tvivel och rädsla styr så otroligt mycket mer valen i mänskliga relationer än val av jobb, utbildning mm.
I slutet på året bjöds det på en härlig resa till Thailand och som pricken över i:et fick jag som en skänk från ovan ett toppen-jobb med en lön långt över förväntan.
Jag har också förärats med mycket omtanke och värme från nya bekantskaper och det hjälper mig att tro på att 2011 kommer låta mig finna den bit jag saknar i mitt livspussel. Det här året må inledas tufft, men när jag sitter här om ett år och än en gång summerar det som varit, så ser jag framför mig hur skuggorna gett vika för solens alla strålar.
Att vägen till lyckan kan vara lång, krokig och kantad av tagg-tråd är inget nytt för mig. Att jag vägrar fastna i tagg-tråden har alltid varit min räddning. Jag kommer att trassla mig igenom den sista härvan också.
Med den fasta övertygelsen om min egen förmåga och styrka tillsammans med den kärlek som växer inom mig genom möten med mig själv och andra ser jag fram emot att möta 2011!

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (2) Trackbacks ()

FÖRÄNDRING

2010-11-26 @ 09:45:40

Väntar ni på rese-skilldringen från Thailand? I ärlighetens namn vet jag inte när den kommer eller om den kommer. Jag vet inte vart skrivar-lusten har tagit vägen och varför den har dragit sin kos. Det är som om behovet av att uttrycka mig i skrift har upphört både vad det gäller allmänna spörsmål, tankar, känslor och poesi. Nä, deprimerad är jag inte ifall ni nu skulle tänka den tanken. Jag har mycket att glädjas åt och att känna inspiration för. Kanske är det i stället så att det händer för mycket i livet just nu? Nytt jobb, nyligen påbörjat en utbildning, förändrade relationer mm mm. Det i sig känns inspirerande men jag tror att jag gör bäst i att låta den glädjen växa inom mig istället. Det är ju trots allt där den gör bäst nytta. 

Ja, jag har nog blivit mera eftertänksam tror jag, men det betyder inte att jag inte vill dela med mig i livet. Det kan jag inte låta bli att göra, men just nu känns det naturligare att göra det i verkliga möten. Det betyder inte att jag överger er, men väl att uppdateringarna kanske kommer att gå på sparlåga.

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (4) Trackbacks ()

PÅ RÄTT VÄG

2010-10-12 @ 11:32:22

Att livet går upp och ner är knappast någon nyhet för vare sig er eller mig. Alla har vi fått känna på dess svängningar och alla har vi våra egna sätt att hantera såväl upp som nedgångar på.
Ett av mina redskap är att skriva ner vad jag känner och föra ett skriftligt resonemang med mig själv. Många gånger gör jag, som ni vet, det lättast i diktform.
Under några veckors tid har jag dock haft svårt att ta mig för någonting alls. Det har varit allt för tvära kast från skälvande lycka till djupaste bedrövelse.
När jag nu äntligen har hittat tillbaka hit så känner jag ett starkt behov av att vräka ur mig all smärta och ångest som jag bär inom mig, men jag väljer att hantera den på annat sätt istället.Dels av integritets-skäl, men också för att jag har större nytta av att försöka coacha mig själv framåt.
Att titta tillbaka behöver dock inte vara av ondo. Inte så länge som jag genom det kan se de framgångar jag nått i min personliga utveckling, för det har jag dessbättre gjort. Och fast jag ibland blir otålig eller känner hopplöshet så vet jag någonstans att jag är på rätt väg.
Det största klivet jag tagit i rätt riktning är med all säkerhet att jag nu äntligen har påbörjat utbildningen till min framtida dröm-yrkesroll. Om ni inte minns vart jag är på väg, så kan jag upplysa er om att jag om 2 år är kognitiv samtalsterapeut. Med den grunden har jag sedan många idéer om hur jag ska använda mina kunskaper, men de får ni veta mer om först när jag väl är där.
Hur som helst, så kände jag direkt att jag valt rätt utbildning. Gediget, seriöst, vetenskapligt och framförallt vansinnigt intressant. Dessutom en otrolig lärare och underbara kurskamrater, som jag är övertygad om att det kommer knytas alldeles speciella band med under vår utbildningstid.
En av kurskamraterna har jag redan fått äran att lära känna närmare. En otroligt godhjärtad människa som tog emot mig med öppna armar i en tung stund, och som på bästa sätt fick mig att komma i balans igen. Att den kurskamraten redan gett prov på att vara en bra terapeut behöver jag väl knappast tillägga.
Ett annat  jätte-kliv jag tagit för att må bättre är förståss när jag sade upp mig från det jobb som gjorde mig sjuk i våras. Tråkigt är bara att jag ännu så länge inte fått något nytt jobb. Jag hankar mig fram på timanställning och just nu är det dåligt med jobb. Jag har sökt hur många jobb som helst känns det som, men bara blivit kallad till en intervju. Den kändes mycket bra och jag vet att det var ömsesidigt, men vad jag förstår så valde de någon med mer meriter. Sorgligt att inte räcka till trots att jag har massor av erfarenhet och gedigna kvalifikationer.
Som allt annat, kan man dessbättre välja att se det här med arbetslöshet ur en annan synvinkel. Jag tänker som så att det nog är meningen att jag ska ta mig tid att stanna upp och reflektera för att orka ta mig vidare på alla de nya vägar jag har framför mig. Efter hand som det som tynger löser sig så kommer också ett arbete som ett brev på posten till mig,eller vad tror ni?
Att jag hela tiden går framåt för att slutligen möta den jag vill vara och innerst inne är tar sig olika uttryck bland vänner och inom familjen.En del vänner och närstående  tycks försvinna eller förändras från att stå mig nära till någon lite mer i periferin.Andra kryper allt närmre för att fylla min själ med nytt liv och till de som redan är en del av mig kommer nya vänner som öppnar mitt hjärta och tar emot mina "nya sidor"  i en stor omfamning.
Om jag väljer att se det så här så är jag ju trots allt inte ensam även om jag ofta kan känna just så.
För att peppa mig själv ytterligare vill jag slutligen ge mig själv en eloge för att jag har vågat öppna ögonen för det som gör ont, att jag har modet att vilja förändra det som jag inte vill ha i mitt liv och slutligen för att jag aldrig ,trots alla motgångar, riktigt tappar hoppet och förstås för att jag TROR på min förmåga att nå dit jag vill!

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (4) Trackbacks ()

EN RIKTIG BITTER-FITTA

2010-08-18 @ 20:07:42

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill förmedla idag, men ändå känns det som om jag har behov av att få skriva av mig lite tankar och funderingar som gör sig påminda då och då.
Jag känner mig så förbaskat otålig ibland. Det är inte det att det måste hända något hela tiden. Sådan var jag förr, men nej, så är det inte längre. Däremot avskyr jag att stå och stampa utan att komma vidare när väl saker blivit bestämda eller påbörjade. Det gäller planering och genomförande av allt från renovering, fest-förberedelser mm till initiativtagande, utvecklande av kontakter och relationer.
Just nu känns det trögt på alla plan och då tappar jag glöden och entusiasmen. Det vore underbart att i dessa stunder bli lyft tillbaka till mitt rätta jag genom att någon annan tog täten någon gång eller att proppen plötsligt lossnade av sig själv och jag bara kunde glida med i vinddraget. 
Att hålla lusten och engagemanget uppe när man är ensam i laget är tufft. Jag är ingen ensamvarg. Jag är en team-worker ut i fingerspetsarna. Ett ömsesidigt givande och tagande för att nå ett gemensamt mål får mig att brinna av lust, iver och livsgädje. Jag har upplevt det där några gånger i livet, men nu var det länge sedan. Kanske måste jag sluta kämpa med det som tycks vara dö-fött och istället söka mig nya vägar för att finna det som får mig att stråla igen. Så är det nog, men tom det känns trögt. En spark i baken kan kanske hjälpa, men vem ska ge mig den? Det är ta mig tusan inte så lätt att greja själv!
Inte vet jag om det hjälpte att få vräka ur sig allt det här. Måhända blev bagaget lite lättare att bära, men ingen lär väl ta emot det jag gjorde mig av med. Känner mig som en riktig bitter-fitta för stunden. Åsså kommer det dåliga samvetet. Jag skulle ju inte besudla den här bloggen med negativitet, men hur lätt är det då? Även jag kan väl ha dåliga stunder/dagar? 
Jag tänker sluta att ursäkta mig, men för min egen skull vill jag inte stanna här i det negativa.  Nu styr jag kosan tillbaka till mitt rätta jag, med eller utan er. Så det så!

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (11) Trackbacks ()

HÄR OCH NU!

2010-06-18 @ 13:20:00

Jag blir så förbaskat trött på mig själv för att jag är dum nog att lägga min kraft och energi på det som är negativt i tillvaron. Visst är det mycket som återstår innan jag nått dit mitt sanna jag vill, men inte sjutton behöver jag vänta med att leva tills dess för det.
Okej, jag gör väl en del roliga saker och upplever njutbara stunder, men i tanken är jag allt för ofta i framtiden. Det räcker inte att VETA att livet är här och nu. Jag måste definitivt bli bättre på att praktisera det. Att ständigt vara på jakt och att gå i kamp är allt för slitsamt.
Om jag, för att peppa mig själv och må hända glädja er, skulle ta och bjuda på lite "här och nu"-stunder som gömt sig i vardagen på sistone.
Vi kan börja med skolavslutningsdagen i förra veckan. En glädjens dag i sig, men i det ögonblick då jag såg mitt lilla barnbarn äta glass sittandes i knät på min dotter i klassrummet, stod tiden stilla. En obeskrivlig värme och lycka fyllde då mitt hjärta.
Samma underbara upplevelse fick jag på kvällen när jag var på en informationsträff ang en utbildning som jag funderat på att gå. Efter lite trevande kom svaren som fick alla bitar att falla på plats och med ens visste jag att det här är vad jag ska göra!
Denna veckan har också bjudit på flera njutbara ögonblick där tiden stått stilla, hjärtat fyllts av värme och själen fått vingar.
Där ibland  en utställning där hav, blommor och underbart vacker sång väckte känslor av närhet och ömhet.
Jag har även varit på Liseberg med min dotter, hennes kompis och min allra bästa vän. När jag strosade omkring där omfamnad av all blomsterprakt till ljudet av glada tjut ,spelande orkester  och smektes av  ljummen sommarvind glömde jag tid och rum då och då. Jag bara var. Jag bara njöt. Jag LEVDE!


Tänk ändå vad mycket det finns att glädjas åt om man bara slutar upp att springa händelserna i förväg, älta det som har varit och gräma sig över det som är svårt.
Skönt att jag återigen fått ett uppvaknande genom att skriva av mig.

Man har bara ett liv och det tänker jag leva HÄR OCH NU! Det är jag skyldig mig själv för all den tid jag ägnat åt att försumma mitt inre jag.


Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (9) Trackbacks ()

TÅRAR

2010-06-10 @ 00:01:19

Emellanåt behöver jag påminna mig själv om de framsteg jag gjort i min personliga utveckling. Jag fokuserar gärna för mycket på den frustrerande trögheten som finns runt omkring mig och de hinder jag sätter upp för mig själv.
Att känslorna gör tvära kast mellan lyckorus och djup förtvivlan underlättar inte precis. Jag har lätt till glädje-tårar i de goda här-och-nu-stunderna likväl som när jag påminns om alla de möjligheter som väntar på att jag ska möta dem. Lika lätt väller sorge-tårarna fram när jag ser den snåriga och svårframkomliga vägen till möjligheterna framför mig.Att ta sig fram där är och kommer bli smärtsamt både för mig och för de som tvingas gå med eller stanna kvar. 
Att tårarna ibland kommer till mig är, trots allt,i sig en befrielse. Jag har burit dem så länge inom mig att hjärtat och själen fått frätskador. Jag har många tårar kvar därinne som inte har hittat ut ännu, men jag hoppas att de snart letar sig fram i ögonvrån, så att hjärta och själ kan läka ifred.
Medans jag välkomnar tårarna och tillåter känslorna att komma och gå som de vill har jag genom att skriva av mig här funnit ny kraft att förbereda mig för ännu ett steg.
Tack universum för att du än en gång hjälpt mig upp på benen!

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (6) Trackbacks ()

OTÅLIG!

2010-06-01 @ 00:28:21

Tänk att man aldrig är riktigt nöjd. Ja, åtminstone tycks inte jag kunna slå mig till ro ännu. En stor börda har, som sagt , lättat från mina axlar sedan jag sade upp mig från mitt arbete. Jag har också hunnit landa någorlunda i min nya,om än, tillfälliga och ovissa arbetslivssituation.
Egentligen borde väl detta vara fullt tillräckligt, men nä, jag är ivrig att komma vidare. Jag vill inte vänta mera nu när jag vet vilken väg jag ska gå.Jag vill läsa vidare NU! Min längtan att få vägleda, lyfta fram och coacha människor på indiv- och gruppnivå samt genom föreläsning i sceniskt framförande är så stark att den inte längre låter sig väntas på att släppas fri. Snart väller den fram som en HET VULKAN utan hänsynstagande till omgivningen.

Som om det inte vore tillräckligt, så bubblar känslor av längtan och lust till förändring även till viss del i privatlivets gryta. Att  kämpa emot alla starka känslor förefaller vara en större utmaning än den förändring som är i antågande. Min OTÅLIGHET pockar ständigt på och försöker med alla medel få mig ur kurs. Mitt förnuft säger att jag ska skynda långsamt och LEVA HÄR OCH NU.

Att stå där mitt emellan otåligheten och förnuftet är som att vara fast i en slingrig labyrint full av lockande vägar och samtidigt veta att bara en kommer att leda mig säkert till målet. Jag måste fokusera!

















Samtliga foton från en resa till Azorerna 2007

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()

NOSTALGI

2010-02-14 @ 23:33:59

Om jag skulle försöka mig på att berätta lite mer om innehållet i kursen jag går. Det är inte helt lätt att förklara, som sagt.

Första gången handlade det mest om att lära känna varandra. Vi började med en snabb presentation av oss själva inför gruppen, med fokus på varför man vill gå den här kursen och var man befinner sig i livet. Därefter satte vi oss 3 & 3 och berättade lite mer ingående om oss själva. Den som berättade fick inte avbrytas. När alla var klara återberättade vi någon av de andras historia för resten av gruppen. Vad exakt den här övningen gick ut på, förutom att lära känna varann, vet jag inte. Det var i alla fall ett intressant sätt att få bekanta sig med de andra likväl som att få kännedom om hur andra uppfattar mig som person.
Efter detta blev det en stunds meditation, vilket vi för övr fick i läxa att försöka utöva helst dagligen. Hmm..........en enda gång under den efterföljande veckan gjorde jag min läxa. Känns lite ovant och konstigt med meditation,men det lossnar väl så småningom, skulle jag tro. Vi fick en läxa till, som jag däremot kastade mig över med glädje. Att, till gången därpå, ta med 3 foton på sig själv, från baby till 15-16 års ålder. Snacka om nostalgi att gå igenom alla fotona för att finna just de 3 som kändes mest representiva med mina mått mätt.
Utifrån dessa foton fick vi så berätta för en annan person om vår barndom. Hur kontakt med föräldrar, syskon och släkt var och vad man tyckte om att göra mm. Även denna gången fick den som berättade inte avbrytas. Dock fanns möjlighet till frågor efter det att den andra pratat klart. Efter det att vi berättat färdigt för varann satt vi helt tysta i säkert 15 minuter och tittade varann i ögonen. Vi avslutade sedan med ännu en meditation fast då enskilt.
Vad dessa övningar gick ut på, hur de upplevdes och vilka känslor de väckte känns som en omöjlig uppgift att beskriva. Det är nog något som måste upplevas. I annat fall tror jag att många skulle reagera med skepsis. Eller så ligger den känslan egentligen i min egen rädsla för vad andra ska tycka om det jag håller på med.Nu finns det i alla fall ingen återvändo. Nu vet ni åtminstone i stora drag vad jag ägnar mig åt. Att riskera att bli betraktad som konstig, knäpp, eller vad nu min omgivning kan tänkas tycka, är, som jag ser det, trots allt betydligt bättre än att förneka sig själv.

Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (4) Trackbacks ()

OVÄLKOMMET BESÖK

2010-01-26 @ 00:16:48

Häromdagen fick jag ovälkommet besök. Och jag som trodde att jag klart och tydligt talat om för Pessimisten att jag inte vill ha med honom att göra.Antingen är han trögfattad eller så skiter han vad jag vill. Han är hur som helst en jäkel på att manipulera och försöka övertyga mig om att det minsann finns en del att vara missnöjd över. Till sist medgav jag att han hade rätt,men bara i det lilla.

Jag lyckades tuffsa till honom ordentligt när jag sa till honom att jag klarar mig utmärkt utan honom. Framför mig ligger nämligen en väg som kantas av spännande utmaningar och glädjefyllda upplevelser. Inte tusan är jag väl så korkad att jag går baklänges när det finns en väg framåt, som dessutom är upplyst. Du kommer bli ensam kvar Pessimisten, för det där lilla, som inte är så bra, det kommer blekna ju längre jag kommer på min väg. Det kommer inte längre göra ont för jag kommer finna bot mot smärtan.

Gud vad skönt det kändes att få slänga det där i ansiktet på honom!
Å jag tror minnsan att det tog skruv rejält för det blev inte mycket mer än en blöt fläck kvar av den lilla fulingen när jag sagt mitt!


Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (8) Trackbacks ()

ATT BLI GAMMAL

2010-01-23 @ 19:52:50

Min ålder till trots ( vad då? Jag är väl inte gammal!) så har jag faktiskt turen att ha en gammal farmor vid liv. Tur å tur föresten. Det beror på vems ögon man ser det med. Med farmors syn, som för övr,trots glasögon,är en aning suddig,finns det inte direkt något mer att leva för.
När man snart går in på sitt 94:de år och alla vänner för länge sedan sedan lyft sina vingar, så blir det väldigt ensamt.
När man knappt inte hör något alls är det inte lönt att försöka bekanta sig med de andra på hemmet heller. Inte ens tv:n blir längre ett sällskap när dövörat slått till.
Tiden går väldigt långsamt när alla dagar ser likadana ut. Dagens stora händelser är måltiderna som äts i tysthet tillsammans med de andra gamlingarna. Veckans höjdpunkter är när min farbror kommer på tisdagen och fredagen och när min pappa är där på måndagarna. Emellanåt bryts den gråa vardagen av ett besök av mig, min syster,något annat barnbarn eller barnbarnsbarn.All tid däremellan sitter eller ligger hon mest och tittar ut genomfönstret och tänker på flydda dar. Ibland kanske hon bläddrar lite i en veckotidning och tar ett glas sherry eller två.
Hon tycker att hon lever på övertid.Hon har i många år sagt att "Nu räcker det. Nu vill jag inte vara med längre". Jag förstår henne. Jag håller med henne när hon säger att det är orättvist att många dör allt för unga, trots viljan att leva, medans andra som känner att de levt färdigt pga av sin höga ålder och alla dess baksidor, tvingas fortsätta leva när de inget hellre vill än att dö.
Farmor är redo att dö. Hon är inte rädd.Hon vill dö, men det är något som håller henne kvar. Hon har ännu inte släppt taget om hoppet. Hon skjuter hela tiden upp döden för hon har ännu inte slutat se framåt. Trots att livet är grått, så finns det ändå en längtan kvar. "Jag skulle vilja uppleva en jul på hemmet, men sen räcker det". " Blir det bara vår snart så kan jag i alla fall sitta på min balkong, men sen när hösten kommer då vill jag inte vara med längre". Jag tror att hon kommer att leva så länge som hon faktiskt lever. Hon kommer att dö först när hon slutar att leva.
Jag hoppas innerligt att hon kommer få den död hon önskar, när tiden är inne.Att krypa ner i sin säng på kvällen. Se bilarna susa förbi utanför fönstret.Se sina lyckliga, flydda dar passera revy.Sluta sina ögon och drömma sig bort till det andra landet. På morgonen ser jag hennes kropp ligga där livlös, men med ett fridfullt leende på läpparna. Hennes själ har följt med änglarna som tagit henne till min farfar för att återförena dem för alltid.
Att sluta livets resa så måste vara det absolut bästa sättet att gå i mål.


Permalink Tankar & Funderingar Kommentarer (3) Trackbacks ()