Här råder en märklig stämning. Så tyst, så stilla, så tomt. Sonen sover fortfarande, men så brukar det vara på lördagarna. Maken har gett sig av för att hjälpa sin chef att flytta.Hade han inte gjort det så hade han troligen ändå varit ute på vift på fm.Nä,den märkliga stämningen har ingenting med dem att göra.
Den beror på lill-tjejen. Hon gav sig av tidigt i morse för en veckas skidsemester med bästa kompisen och hennes familj. Hon såg med stor spänning framemot resan, särskilt med tanke på att hon aldrig åkt skidor förut.Jag är glad för hennes skull, men inom mig känns det lite vemodigt. Visst,vi har varit ifrån varandra någon vecka förut, men då är det jag och maken som har rest bort. Att vara hemma och vänta kommer nog bli svårare. När man är bortrest händer det ju så mycket hela tiden, så det finns inte utrymma att tänka något nämnvärt på dem där hemma.

Ja,ja, ingen ideé att gräma sig.Får försöka se det från den ljusa sidan istället. Maken och jag får läxfritt, matplaneringsfritt och framförallt föräldrafritt! Nåja, nästan föräldrafritt. Sonen finns ju här, men han ser man knappt skymten av. Dessutom klarar han sig utmärkt utan oss ,om det faller sig så. Ikväll tänker vi dock hålla oss hemma och se på Robinsson-finalen. Funderar på att köra lite fondue också. Det var så längesedan. Imorgon blir det söndagsmiddag på Esters, stans bästa restaurang. Förhoppningsvis hänger bästa kompisen Anki och hennes "Fantomen" med också. Undrar föresten om Anki har vaknat än. Vi skulle ev träffas idag.
Egentligen mår man väl bäst av att vara här och nu, men att snegla lite på nästa vecka gör väl inget? Kan inte låta bli för den bjuder på nya energi-kickar. Jag har äntligen bestämt mig för att börja träna igen. From nästa vecka blir det Friskis & Svettis två gånger i veckan! Ett gympapass ,helst med fokus på styrka och ett spinningpass.Extra kul är det att maken numera motionerar och det just på Friskis. Han har dock aldrig spunnit förut, så för första gången i vår gemensamma historia ska vi anta denna utmaning tillsammans! Nästa vecka bjuder också på en verkligt spännande och utmanande resa som kommer pågå i många veckor framöver. Jag kommer säkerligen inte kunna låta bli att inte hålla er uppdaterade under resans gång. När jag landat på första destinationen kommer ni med stor sannolikhet att märka av det. Misstänker att virvlande tankar kommer sätta fart på skrivarklådan.

Häromdagen fick jag ovälkommet besök. Och jag som trodde att jag klart och tydligt talat om för Pessimisten att jag inte vill ha med honom att göra.Antingen är han trögfattad eller så skiter han vad jag vill. Han är hur som helst en jäkel på att manipulera och försöka övertyga mig om att det minsann finns en del att vara missnöjd över. Till sist medgav jag att han hade rätt,men bara i det lilla.

Jag lyckades tuffsa till honom ordentligt när jag sa till honom att jag klarar mig utmärkt utan honom. Framför mig ligger nämligen en väg som kantas av spännande utmaningar och glädjefyllda upplevelser. Inte tusan är jag väl så korkad att jag går baklänges när det finns en väg framåt, som dessutom är upplyst. Du kommer bli ensam kvar Pessimisten, för det där lilla, som inte är så bra, det kommer blekna ju längre jag kommer på min väg. Det kommer inte längre göra ont för jag kommer finna bot mot smärtan.

Gud vad skönt det kändes att få slänga det där i ansiktet på honom!
Å jag tror minnsan att det tog skruv rejält för det blev inte mycket mer än en blöt fläck kvar av den lilla fulingen när jag sagt mitt!

Min ålder till trots ( vad då? Jag är väl inte gammal!) så har jag faktiskt turen att ha en gammal farmor vid liv. Tur å tur föresten. Det beror på vems ögon man ser det med. Med farmors syn, som för övr,trots glasögon,är en aning suddig,finns det inte direkt något mer att leva för.
När man snart går in på sitt 94:de år och alla vänner för länge sedan sedan lyft sina vingar, så blir det väldigt ensamt.
När man knappt inte hör något alls är det inte lönt att försöka bekanta sig med de andra på hemmet heller. Inte ens tv:n blir längre ett sällskap när dövörat slått till.
Tiden går väldigt långsamt när alla dagar ser likadana ut. Dagens stora händelser är måltiderna som äts i tysthet tillsammans med de andra gamlingarna. Veckans höjdpunkter är när min farbror kommer på tisdagen och fredagen och när min pappa är där på måndagarna. Emellanåt bryts den gråa vardagen av ett besök av mig, min syster,något annat barnbarn eller barnbarnsbarn.All tid däremellan sitter eller ligger hon mest och tittar ut genomfönstret och tänker på flydda dar. Ibland kanske hon bläddrar lite i en veckotidning och tar ett glas sherry eller två.
Hon tycker att hon lever på övertid.Hon har i många år sagt att "Nu räcker det. Nu vill jag inte vara med längre". Jag förstår henne. Jag håller med henne när hon säger att det är orättvist att många dör allt för unga, trots viljan att leva, medans andra som känner att de levt färdigt pga av sin höga ålder och alla dess baksidor, tvingas fortsätta leva när de inget hellre vill än att dö.
Farmor är redo att dö. Hon är inte rädd.Hon vill dö, men det är något som håller henne kvar. Hon har ännu inte släppt taget om hoppet. Hon skjuter hela tiden upp döden för hon har ännu inte slutat se framåt. Trots att livet är grått, så finns det ändå en längtan kvar. "Jag skulle vilja uppleva en jul på hemmet, men sen räcker det". " Blir det bara vår snart så kan jag i alla fall sitta på min balkong, men sen när hösten kommer då vill jag inte vara med längre". Jag tror att hon kommer att leva så länge som hon faktiskt lever. Hon kommer att dö först när hon slutar att leva.
Jag hoppas innerligt att hon kommer få den död hon önskar, när tiden är inne.Att krypa ner i sin säng på kvällen. Se bilarna susa förbi utanför fönstret.Se sina lyckliga, flydda dar passera revy.Sluta sina ögon och drömma sig bort till det andra landet. På morgonen ser jag hennes kropp ligga där livlös, men med ett fridfullt leende på läpparna. Hennes själ har följt med änglarna som tagit henne till min farfar för att återförena dem för alltid.
Att sluta livets resa så måste vara det absolut bästa sättet att gå i mål.

Vilken vecka det har varit! Riktigt bra både på jobbet och privat.
Att tro på sig själv och genom det våga bjuda på sig själv visade sig lönsamt på team-mötet jag höll i.
Att finnas med som stöd i det svåra reabiliterings-samtalet gav en värmande,kärleksfull respons, som styrkte mina framtidsplaner.
Glädjen i dotterns blick när hon blev uppvaktad på sin 21-årsdag på tjugondag knut.
Naturens glimmande kristall-konstverk blandat med förtroliga ord och glada skratt i djupaste vänskap.
Praktfulla blomsterbuketter,bubblande välkomstdrink, omsorgsfull bordsdukning ,njutbara smaker,sällskapsspel och karaoke-sång i glada vänners lag.
Så underbart att få ge med hjärtat! Som en bomerang får man allt tillbaka.
Det får mig att tänka på en dikt jag skrev för ett tag sedan. En dikt som uppstod ur ett möte mellan mig och en kundanställd som var vilse i själen. I min andra blogg brukar jag lägga upp egetskrivna dikter då och då, men av någon anledning har inte just den här blivit publicerad.
Jag vill ge den till er här och nu likväl som några bilder av livets godhet. Håll tillgodo!

GE AV DITT HJÄRTA

Se bortom det som ditt öga förmår.

Lyssna långt mer än du hör och förstår.

Befria från smärta.

Ge av ditt hjärta.

Känn hur du fylls av lycka så skön.

Värmande kärlek blir hjärtats lön.

Jag satte batterierna på laddning kl 12:30 dagen före nyårsafton och där sitter dem än. Snacka om att vara fulladdad inför jobbstarten imorgon! Det har varit en ledighet fylld av festligheter, men också av skön avkoppling. Jag har njutit av varje sekund. En bättre start på det nya året kunde jag inte ha fått.
Å nu ska vi ut å resa! 2010 heter vår destination. Smaka på det ni! Visst låter det som ett perfekt resmål?
Jag ser framför mig ny kunskap som ger mig verktygen jag behöver till att bygga mitt nya yrkesliv. Jag ser ett inre lugn och en mental och fysisk styrka byggd av medvetenhet och fysisk aktivitet. Jag ser kärlekens vågor skölja tillbaka till sitt ursprung. Vad ser ni? 
2010 är inte likt något annat resmål.Det finns ingen resekatalog som berättar för oss vad vi kommer att möta där.Vi får själva skapa dess innehåll.Wow, vilka möjligheter det ger oss! Å det bästa av allt är att ingen av oss behöver resa ensam. Vi får alla plats i samma båt!

Så härligt att få kliva ut ur garderoben och visa blogg-världen vem jag är både BILDLIGT och BOKSTAVLIGT!
Så skönt att också kunna fortsätta dra sig tillbaka när det är nödvändigt för att inte blotta hela min inre värld för alla och en var.
Vilka fantastiska möjligheter jag får nu när jag bestämt mig för att starta den här bloggen utan att för den skull lägga ner min andra blogg.
Några av er kommer troligen att följa med mig hit från min andra blogg. Vissa av er kanske nöjer sig med att stanna där. Andra kommer att lära känna mig här.
Oavsett om ni tillhör kategorin "tidigare bloggvänner" eller "nya bloggvänner" så är ni alla hjärtligt välkomna!
Jag ser framemot att dela med mig av mig själv till er alla.
Håll i er för nu börjar resan!