Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill förmedla idag, men ändå känns det som om jag har behov av att få skriva av mig lite tankar och funderingar som gör sig påminda då och då.
Jag känner mig så förbaskat otålig ibland. Det är inte det att det måste hända något hela tiden. Sådan var jag förr, men nej, så är det inte längre. Däremot avskyr jag att stå och stampa utan att komma vidare när väl saker blivit bestämda eller påbörjade. Det gäller planering och genomförande av allt från renovering, fest-förberedelser mm till initiativtagande, utvecklande av kontakter och relationer.
Just nu känns det trögt på alla plan och då tappar jag glöden och entusiasmen. Det vore underbart att i dessa stunder bli lyft tillbaka till mitt rätta jag genom att någon annan tog täten någon gång eller att proppen plötsligt lossnade av sig själv och jag bara kunde glida med i vinddraget. 
Att hålla lusten och engagemanget uppe när man är ensam i laget är tufft. Jag är ingen ensamvarg. Jag är en team-worker ut i fingerspetsarna. Ett ömsesidigt givande och tagande för att nå ett gemensamt mål får mig att brinna av lust, iver och livsgädje. Jag har upplevt det där några gånger i livet, men nu var det länge sedan. Kanske måste jag sluta kämpa med det som tycks vara dö-fött och istället söka mig nya vägar för att finna det som får mig att stråla igen. Så är det nog, men tom det känns trögt. En spark i baken kan kanske hjälpa, men vem ska ge mig den? Det är ta mig tusan inte så lätt att greja själv!
Inte vet jag om det hjälpte att få vräka ur sig allt det här. Måhända blev bagaget lite lättare att bära, men ingen lär väl ta emot det jag gjorde mig av med. Känner mig som en riktig bitter-fitta för stunden. Åsså kommer det dåliga samvetet. Jag skulle ju inte besudla den här bloggen med negativitet, men hur lätt är det då? Även jag kan väl ha dåliga stunder/dagar? 
Jag tänker sluta att ursäkta mig, men för min egen skull vill jag inte stanna här i det negativa.  Nu styr jag kosan tillbaka till mitt rätta jag, med eller utan er. Så det så!

I VARJE ANDETAG

Jag blir så trött på mig själv ibland. Jag kan inte förstå varför jag har så  förbaskat svårt att styra ord och handlingar som har sitt ursprung i det inre kriget inom mig. Det blir ju bara så fel när man känner sig sårad och längtar efter förståelse och omtanke.
Visst, livet är underbart i det stora hela och jag ser till att fylla det med sådant som gör mig glad, men ändå, något fattas och det gör ont.
Igår fyllde jag år och även om jag inte tycker att det behöver uppmärksammas så stort, så hade jag nog vissa förhoppningar om än inga förväntningar. Inte var allt kasst, men ändå kröp jag till sängs med besvikelse.
Sömnen blev det inget vidare med för deppartankarna kom smygandes liksom tårarna.

Det känns väl något bättre idag för jag har en morot framför mig. Jag ska bege mig till en underbar plats där jag ska tillbringa kvällen och morgondagen i min allra käraste väns sällskap. Det kommer bli balsam för själen.