ATT VARA MÄNNISKA
Så mycket som behöver komma ur mig. Tankar som bara mal och mal som nån sorts evighets-maskin. Känslor som gång på gång hugger i mitt hjärta. Ångesten som förlamar mig till oförmåga att handla och agera. Frustrationen som väcks av kraven som tynger mina axlar. Tvivlen som får mig att tappa modet och tron på mig själv. Rädslan som tvingar mig att kämpa emot istället för att släppa taget och leva här och nu.
Att ha kunskap hjälper inte alltid.Hur gärna jag än vill vara den glada, positiva Marie så fixar jag inte att på egen hand hitta henne igen.
Så kommer skulden och skammen till mig i samma stund som jag sitter här och skriver. Att "lasta" andra med mina plågor så som jag gör här, i andra forum på nätet och IRL känns inte heller bra. Det borde jag sköta utan inblandning utifrån, både för min egen och andras skull. Att blotta sitt innersta är att ta stora risker vad det gäller vänskap, familj, kärlek och arbetsliv. Tänker just nu främst på min framtida yrkes-dröm som kanske går i krasch pga den sida jag nu visar upp. Vem vill gå till någon som mig? Vad har jag att ge som inte kan ta vara på mig själv?
Å ena sidan så är jag ju bara mig själv och jag är inte heller mer än människa. Vi har alla våra svagheter och våra bagage och det är inget att skämmas för som jag ser det. Möjligen borde jag inte visa upp mina baksidor till allmän beskådan, men skriva är mitt redskap till klarhet och befrielse så det har jag behov av att göra i någon form.
Jag kunde ju skaffa mig en gammal hederlig dagbok och ge allt det tunga och smärtsamma till den istället. Då kunde jag åtminstone utåt få vara den jag egentligen är och vill vara. Då skulle troligen mina chanser att sprida glädje, inge hopp och mod samt ge kraft, lust och inspiration öka.
Samtidigt så är det som att sätta på sig en mask som döljer det som egentligen är en naturlig del av mänskligheten och livet. Ingen kan alltid vara på topp. Vi har alla upp och ned-gångar. Vilka vore vi utan dem? Känslokalla, likgiltiga robotar? Vad vore livet utan motgångarna? Förutsägbart och utan utvecklings-potential?
Så här med eget givit facit i hand så vill jag nog fortsätta vara den jag är även i detta forum. Kanske skaffar jag en privat liten dag-bok också för att skriva ner sådant som annars kan skada andra eller mig själv. Om jag inte istället nöjer mig med att ge det till någon professionell kontakt och befria mig genom meditation,mindfulness och motion i någon form.
Jag drar mig nu tillbaka och ger mig själv det bästa för stunden. Snart leder en välbekant, behagligt avslappnande röst mig in till mitt innersta rum. Där finns ljuset, kraften och kärleken som jag låter mig fyllas av.
Kanske kommer jag tillbaka och bjuder er lite av det senare eller så sparar jag helt enkelt allt det där i mitt hjärta som plåster på dess smärtsamma sår.
