Jag blir så trött på mig själv ibland. Jag kan inte förstå varför jag har så  förbaskat svårt att styra ord och handlingar som har sitt ursprung i det inre kriget inom mig. Det blir ju bara så fel när man känner sig sårad och längtar efter förståelse och omtanke.
Visst, livet är underbart i det stora hela och jag ser till att fylla det med sådant som gör mig glad, men ändå, något fattas och det gör ont.
Igår fyllde jag år och även om jag inte tycker att det behöver uppmärksammas så stort, så hade jag nog vissa förhoppningar om än inga förväntningar. Inte var allt kasst, men ändå kröp jag till sängs med besvikelse.
Sömnen blev det inget vidare med för deppartankarna kom smygandes liksom tårarna.

Det känns väl något bättre idag för jag har en morot framför mig. Jag ska bege mig till en underbar plats där jag ska tillbringa kvällen och morgondagen i min allra käraste väns sällskap. Det kommer bli balsam för själen.