Nu kan jag äntligen ge upp kampen för att bli trodd och förstådd. Hmmm....i alla fall för denna gången. Bandet är backat. Jag slipper åter arbetets krav och mina plågor ska få  lindring av andra mediciner.

De flesta runt omkring mig tycks leva ett stilla liv som flyter på utan större dramatik. Dit hän längtar jag med, fast som den teater-apa jag är så behöver jag ett visst mått av utmaningar och förändringar för att känna att jag lever.

Det betyder oerhört mycket för mig att veta och känna att jag har mina barn,mamma och syster

samt mina nära vänner med mig i det här beslutet.

Att de förstår och respekterar. Att de uppmuntrar och tror på mig.

Jag blir så trött på mig själv ibland. Jag kan inte förstå varför jag har så  förbaskat svårt att styra ord och handlingar som har sitt ursprung i det inre kriget inom mig. Det blir ju bara så fel när man känner sig sårad och längtar efter förståelse och omtanke.
Visst, livet är underbart i det stora hela och jag ser till att fylla det med sådant som gör mig glad, men ändå, något fattas och det gör ont.
Igår fyllde jag år och även om jag inte tycker att det behöver uppmärksammas så stort, så hade jag nog vissa förhoppningar om än inga förväntningar. Inte var allt kasst, men ändå kröp jag till sängs med besvikelse.
Sömnen blev det inget vidare med för deppartankarna kom smygandes liksom tårarna.

Det känns väl något bättre idag för jag har en morot framför mig. Jag ska bege mig till en underbar plats där jag ska tillbringa kvällen och morgondagen i min allra käraste väns sällskap. Det kommer bli balsam för själen.

Vid Lygnern parkerade jag bilen för att ta mig ner till en nästan folktom strand. Jag gick så långt bort jag kunde för att få vara kvar i tysthet. Solens strålar glittrade på den krusade vattenytan. Jag lät mig omslutas av det ljumna vattnet och tog i varje simtag in naturens skönhet till själ och hjärta genom mina ögon.

Det bästa av allt är att den underbara känslan dröjer sig kvar så här efteråt och jag vet att den kommer göra det länge än.

Nu är det över. Min sista arbetsdag är till enda. Jag känner mig stark för att jag vågade kasta mig ut i ovissheten.Modig för att jag vågade möta det svåra som fått mig att fatta mitt beslut. Stolt för att jag gick med flaggan i topp. Jag känner mig fri och lycklig! Positiva överraskningar har präglat mina sista veckor. Dörrar har öppnats upp. Det hårda har mjuknat. Det kalla har tinat.Blommor, dikter och en symbolisk tavla pryder mitt hem och påminner om det goda som fanns där bakom knuten.

Vem hade kunnat tro att det skulle sluta så här? Jag vet inte hur det gick till, men jag väljer att tro att jag haft någon del i det här. Jag behöver inte bry mig, men jag kan inte låta bli att hoppas att jag satt några spår. Att jag väckt några tankar.
Hmmm..................
Jag tror bestämt att min fantasi, min nyfikenhet och min entusiasm börjar vakna till liv igen. Jag anar mitt rätta jag och med ett leende på läpparna öppnar jag mina armar i en välkomnande omfamning.

Det händer mycket i såväl mitt yttre som mitt inre liv. Det har nog inte undgått er som läser min blogg.
För några veckor sedan tog jag, som ni vet, ett jättekliv till förändring när jag sade upp mig från mitt jobb. Med 1 månads uppsägning har jag inte många arbetsdagar kvar. Även om jag ännu inte har fått något annat fast jobb, så råder lugn och harmoni inombords inför det som komma skall. Med sommar-vikariat och timanställning på 1-2 arbetsplatser och med flera sökta fasta jobb inom räckhåll går jag en spännande tid till mötes. En tid full möjligheter och nya upplevelser. Inte undra på att jag känner entusiasm och engagemang vakna till liv igen.
Sällan är det väl dock så att alla delar av livet flyter på lika smärtfritt och det kanske vore bäst att bara är acceptera detta faktum. Lättare sagt än gjort när man som jag har gått en kurs i personlig utveckling som fått mig att möta mitt sanna jag. Jag kan inte blunda längre nu när jag vet vad som plågar mitt inre och att jag måste göra mig fri från det för att inte fortsätta att trampa i klaveret med upprepad smärta som följd. Jag är tacksam för mina nya insikter,men de betyder också att jakten på det som fattas mig är över. Jag kommer aldrig finna det jag söker utanför mig själv och än har jag inte kommit så långt att jag kan finna det inom mig själv heller. Inte undra på att det väcker sorg, smärta och panik. Lättast vore att hantera detta inre kaos genom att blunda och köra på i gamla invanda spår. Särkilt då det känns som om något stort och starkt tar i för kung och fosterland för att dra mig in välkänd bana. Att spärna emot denna enorma kraft är oerhört svårt och mycket smärtsamt. Ändå har jag inget annat val om jag vill bli fri smärtan för gott. Jag måste helt enkelt lära mig att hantera och bemästra smärtan både på egen hand och med professionellt stöd.Jag har alla förutsättningar att lyckas om jag vill lyckas.
Dessutom har jag som bekant en riktigt nära vän som jag kan dela allt med utan att riskera att bli dömd. I förra veckan hade vi en av våra numera återkommande må-bra-dagar. Ackompanjerad av naturens skönhet och med medhavd picnic på vår promenad genom Näsbrokrok och Borrås Skåra ,fick jag sjungit ut.När så sedan hon tog ton, så skapade vi tillsammans,som alltid ,en symfoni av värme, omtanke och respekt.
Med dessa ljuva toner kvar i mitt hjärta och med naturens minnesbilder för mina ögon bjuder jag som avslutning på detta inlägg in er till en visuell njutning.

Jag sitter här och förundras över all den kraft och energi jag har lagt på att bekämpa mitt sanna jag. Samtidigt så vet jag att tiden inte varit mogen förren nu att våga möta mig själv. Det är därför som jag inte har sett och förstått.

Att känna att jag är på väg är spännande. Att veta att jag kommer landa och stå stadigt på egna ben gör mig lycklig.Jag har alltid trott att det finns en mening med allt som sker omkring mig. Nu vet jag att det är sant.

Jag känner lugn och harmoni i mitt inre. Jag låter kraften växa inom mig och ge mig energi till att våga leva min dröm. Jag ser återigen allt det vackra i livet. Jag känner kärleken i luften omkring mig. Jag sväljer luften och låter den fylla mitt inre jag. Jag växer!

Jag har tyvärr ingen större kontakt med min pappa, vilket jag kan känna viss sorg över. Varför det har blivit så vet jag inte riktigt. Vi hörs och ses i alla fall mest i samband med födelsedagar.

Det blev en mycket känslosam stund för många av oss. Inte minst för pappa som fällde en tår. Nostalgin fortsatte därefter med en sång fylld av fina barndoms-minnen skriven och framförd av mig och min syster. Även detta mottogs med värme och kärlek. Kvällen fortsatte i samma ljuvliga, kärleksfulla anda.

Det tar emot att svärta ner min blogg med pessimism, men just nu har det onda tagit stryp-grepp på mig. Det är idag 6:de dagen som jag har ihållande tryck i pannan, tinningarna och ansiktet kombinerat med nack-värk som strålar ut i axlarna. Inte konstigt att jag sedan igår även känner mig nedstämd och har lätt till tårar.

Undrar om detta är en efter-reaktion på kränkningen och konflikten som uppstod därefter? En kränkning och konflikt som dessutom föregåtts av en längre tids hopplös situation som jag gör allt för att försöka ta mig ur.

Är det så lär jag väl få fortsätta pinas tills situationen är löst. Måtte det inte behöva ta så lång tid så att jag hamnar i sjukskrivning bara.

Skulle det mot förmodan handla om någon fysisk åkomma, så får jag väl tro att "farbror doktorn" snart gör mig frisk ifall jag inte fixar det själv.

Jag kan i alla fall glädjas åt att jag har alla förutsättningar för att ta hand om mig själv på bästa sätt. Jag ger mig vila och meditation. Jag vet att kraften och kärleken i mitt inre kommer att segra över det onda!

Jag har varit på väg hit i flera dagar för att skriva av mig alla upplevelser,tankar och känslor som jag är fylld av. Varje gång har jag hejdats av svårigheter att sortera allt som finns där inom mig.Att spruta ut en massa obegripliga ord är tämligen meningslöst............hm....kom på att det ju är vad jag just nu gör. Okej, dags att åtminstone göra ett ärligt försök att säga något vettigt.

Djup vänskap är som balsam för själen, men dessvärre är det få förunnat.Därför kan jag inte annat än att känna mig utvald eftersom jag tillhör en av det lyckligt lottade.

Mina tankar virvlar runt som fjäderlätta frön i vinden. Dem är vackra att se på, men svåra att fånga.

Mina känslor spelar en melodi vävd av hopp, värme, spänning och förväntan. När fröna sakta dalat ner på marken och melodin brutits av tyst harmoni, då kommer jag tillbaka hit och delar med mig av den resa jag påbörjat idag.