Tänk att man aldrig är riktigt nöjd. Ja, åtminstone tycks inte jag kunna slå mig till ro ännu. En stor börda har, som sagt , lättat från mina axlar sedan jag sade upp mig från mitt arbete. Jag har också hunnit landa någorlunda i min nya,om än, tillfälliga och ovissa arbetslivssituation.
Egentligen borde väl detta vara fullt tillräckligt, men nä, jag är ivrig att komma vidare. Jag vill inte vänta mera nu när jag vet vilken väg jag ska gå.Jag vill läsa vidare NU! Min längtan att få vägleda, lyfta fram och coacha människor på indiv- och gruppnivå samt genom föreläsning i sceniskt framförande är så stark att den inte längre låter sig väntas på att släppas fri. Snart väller den fram som en HET VULKAN utan hänsynstagande till omgivningen.

Som om det inte vore tillräckligt, så bubblar känslor av längtan och lust till förändring även till viss del i privatlivets gryta. Att  kämpa emot alla starka känslor förefaller vara en större utmaning än den förändring som är i antågande. Min OTÅLIGHET pockar ständigt på och försöker med alla medel få mig ur kurs. Mitt förnuft säger att jag ska skynda långsamt och LEVA HÄR OCH NU.

Att stå där mitt emellan otåligheten och förnuftet är som att vara fast i en slingrig labyrint full av lockande vägar och samtidigt veta att bara en kommer att leda mig säkert till målet. Jag måste fokusera!

















Samtliga foton från en resa till Azorerna 2007