Under några veckors tid har jag dock haft svårt att ta mig för någonting alls. Det har varit allt för tvära kast från skälvande lycka till djupaste bedrövelse.

När jag nu äntligen har hittat tillbaka hit så känner jag ett starkt behov av att vräka ur mig all smärta och ångest som jag bär inom mig, men jag väljer att hantera den på annat sätt istället.Dels av integritets-skäl, men också för att jag har större nytta av att försöka coacha mig själv framåt.

Att titta tillbaka behöver dock inte vara av ondo. Inte så länge som jag genom det kan se de framgångar jag nått i min personliga utveckling, för det har jag dessbättre gjort. Och fast jag ibland blir otålig eller känner hopplöshet så vet jag någonstans att jag är på rätt väg.

Det största klivet jag tagit i rätt riktning är med all säkerhet att jag nu äntligen har påbörjat utbildningen till min framtida dröm-yrkesroll. Om ni inte minns vart jag är på väg, så kan jag upplysa er om att jag om 2 år är kognitiv samtalsterapeut. Med den grunden har jag sedan många idéer om hur jag ska använda mina kunskaper, men de får ni veta mer om först när jag väl är där.

Hur som helst, så kände jag direkt att jag valt rätt utbildning. Gediget, seriöst, vetenskapligt och framförallt vansinnigt intressant. Dessutom en otrolig lärare och underbara kurskamrater, som jag är övertygad om att det kommer knytas alldeles speciella band med under vår utbildningstid.

En av kurskamraterna har jag redan fått äran att lära känna närmare. En otroligt godhjärtad människa som tog emot mig med öppna armar i en tung stund, och som på bästa sätt fick mig att komma i balans igen. Att den kurskamraten redan gett prov på att vara en bra terapeut behöver jag väl knappast tillägga.

Ett annat  jätte-kliv jag tagit för att må bättre är förståss när jag sade upp mig från det jobb som gjorde mig sjuk i våras. Tråkigt är bara att jag ännu så länge inte fått något nytt jobb. Jag hankar mig fram på timanställning och just nu är det dåligt med jobb. Jag har sökt hur många jobb som helst känns det som, men bara blivit kallad till en intervju. Den kändes mycket bra och jag vet att det var ömsesidigt, men vad jag förstår så valde de någon med mer meriter. Sorgligt att inte räcka till trots att jag har massor av erfarenhet och gedigna kvalifikationer.

Som allt annat, kan man dessbättre välja att se det här med arbetslöshet ur en annan synvinkel. Jag tänker som så att det nog är meningen att jag ska ta mig tid att stanna upp och reflektera för att orka ta mig vidare på alla de nya vägar jag har framför mig. Efter hand som det som tynger löser sig så kommer också ett arbete som ett brev på posten till mig,eller vad tror ni?

Att jag hela tiden går framåt för att slutligen möta den jag vill vara och innerst inne är tar sig olika uttryck bland vänner och inom familjen.En del vänner och närstående  tycks försvinna eller förändras från att stå mig nära till någon lite mer i periferin.Andra kryper allt närmre för att fylla min själ med nytt liv och till de som redan är en del av mig kommer nya vänner som öppnar mitt hjärta och tar emot mina "nya sidor"  i en stor omfamning.

Om jag väljer att se det så här så är jag ju trots allt inte ensam även om jag ofta kan känna just så.

För att peppa mig själv ytterligare vill jag slutligen ge mig själv en eloge för att jag har vågat öppna ögonen för det som gör ont, att jag har modet att vilja förändra det som jag inte vill ha i mitt liv och slutligen för att jag aldrig ,trots alla motgångar, riktigt tappar hoppet och förstås för att jag TROR på min förmåga att nå dit jag vill!