Det händer väldigt mycket inom mig nu. Kursen jag går har öppnat nya, spännande vägar. Jag blir allt mer medveten och klarsynt när det gäller vem jag egentligen är, varför jag reagerar och agerar som jag gör, vad jag vill och varför mm mm . Det känns underbart och skrämmande på samma gång. En del gör ont att se medan annat väcker överväldigande lyckokänslor. Det här är absolut den största upptäckts-resa jag någonsin gjort!

Om det är kursen eller mitt "gamla bagage" som fått mig att agera i en kränkande situation vet jag inte. Jag vet bara att det hänger en slöja av olust och oro på mina axlar efter att jag tog det steget. Jag har startat en process. Konflikten vibrerar i luften. Om jag hade svalt kränkningen och stoppat undan det som gör ont och förminskar mig, i djupet av mig själv, så hade jag sluppit stå i stormen. Ändå valde jag att gå rakt in i den. Jag gjorde det för att jag vet att en storm kan ridas ut, men med en utplånad själ blir man levande död. Ingen/inget ska någonsin få mig dit igen hur många stormar, orkaner eller torpeder som än korsar livets väg. Det har jag bestämt och lovat mig själv.

Så där jag, nu var det sagt. Förutom kursen, konflikten och alla känslor kring detta, så har jag skrattat och njutit i härliga människors sällskap.Nu ikväll har jag träffat ännu en underbar människa som på ett förtrollande sätt kan väva samman galen humor med djupaste allvar och kärleksfulla ord och tankar. Jag har, tillsammans med min mamma, varit och sett/lyssnat på "Trafikplats Glädjen" med Jonas Gardell.Bättre avslut på en redan perfekt ledig dag kunde jag inte fått.

Och med dessa ord kan jag nu konstatera att jag faktiskt lyckats få ordning på mina upplevelser, tankar och känslor, så att det till sist blev ett blogg-inlägg. Heja mig!

Anki och jag har känt varann sedan sandlåde-tiden. Vi var mycket tillsammans som barn och under skoltiden. Under några år därefter blev vår vänskap sporadisk eller tom obefintlig. Inte av någon särskild anledning, utan snarare pga olika vägval i livet. Vi fann varann på nytt när jag fick mitt första barn. Då hade Anki redan en dotter sedan något år tillbaka. Vi träffades då och då, men mitt liv utvecklade sig på ett dramatiskt sätt, varför vänskapen inte fick ordentligt fäste. Trots detta visade Anki mig prov på stor omtanke och medmänsklig kärlek när jag hamnade på sjukhus efter en trafikolycka. Detta medans de jag kunde förvänta mig skulle ta den rollen, lös med sin frånvaro. Jag tror det var där vår djupa vänskap tog fäste. När Anki sedan drabbades hårt av sjukdom och död inom familjen var det självklart och naturligt att finnas till hands. Efter det har vi delat varandras bördor men också gett varann massor av glädje och guldkant i tillvaron.Det finns inga ord som nog kan beskriva känslan av att ha en nära vän i vått och torrt.Allt jag kan säja är att jag är så tacksam för den gåva som givits mig. Jag är så oerhört glad att du vill vara min vän Anki.

En vanlig torsdag, som den som nyligen passerat, förvandlas lätt till magi, när två nära vänner med samma längtan efter lugn och harmoni låter känslorna styra. Mina bilder från den underbara dagen (en av många sådana) hoppas jag ska väcka samma härliga känsla i er.

Första gången handlade det mest om att lära känna varandra. Vi började med en snabb presentation av oss själva inför gruppen, med fokus på varför man vill gå den här kursen och var man befinner sig i livet. Därefter satte vi oss 3 & 3 och berättade lite mer ingående om oss själva. Den som berättade fick inte avbrytas. När alla var klara återberättade vi någon av de andras historia för resten av gruppen. Vad exakt den här övningen gick ut på, förutom att lära känna varann, vet jag inte. Det var i alla fall ett intressant sätt att få bekanta sig med de andra likväl som att få kännedom om hur andra uppfattar mig som person.

Efter detta blev det en stunds meditation, vilket vi för övr fick i läxa att försöka utöva helst dagligen. Hmm..........en enda gång under den efterföljande veckan gjorde jag min läxa. Känns lite ovant och konstigt med meditation,men det lossnar väl så småningom, skulle jag tro. Vi fick en läxa till, som jag däremot kastade mig över med glädje. Att, till gången därpå, ta med 3 foton på sig själv, från baby till 15-16 års ålder. Snacka om nostalgi att gå igenom alla fotona för att finna just de 3 som kändes mest representiva med mina mått mätt.

Utifrån dessa foton fick vi så berätta för en annan person om vår barndom. Hur kontakt med föräldrar, syskon och släkt var och vad man tyckte om att göra mm. Även denna gången fick den som berättade inte avbrytas. Dock fanns möjlighet till frågor efter det att den andra pratat klart. Efter det att vi berättat färdigt för varann satt vi helt tysta i säkert 15 minuter och tittade varann i ögonen. Vi avslutade sedan med ännu en meditation fast då enskilt.

Vad dessa övningar gick ut på, hur de upplevdes och vilka känslor de väckte känns som en omöjlig uppgift att beskriva. Det är nog något som måste upplevas. I annat fall tror jag att många skulle reagera med skepsis. Eller så ligger den känslan egentligen i min egen rädsla för vad andra ska tycka om det jag håller på med.Nu finns det i alla fall ingen återvändo. Nu vet ni åtminstone i stora drag vad jag ägnar mig åt. Att riskera att bli betraktad som konstig, knäpp, eller vad nu min omgivning kan tänkas tycka, är, som jag ser det, trots allt betydligt bättre än att förneka sig själv.

Nä, nu ska jag inte hålla er på halster mer. Det där flummiga kom sig av att jag började på en kurs just den där dagen. En kurs som inte liknar något annat jag gått förut. Hör bara på namnet så förstår ni,"Konsten att leva". Gissar att ni anar att det handlar om personlig utveckling. En kurs som går på djupet med andra ord. Säkert skrämmande för många, men jag tycker att det är spännande, fascinerande och utmanande.Några kanske också ser det som skumt, flummigt och lite hokuspokus. Jag brottas också med sådana tankar och känslor inför vissa övningar, men jag har bestämt mig för att vara öppen och ta emot allt den här kursen har att ge. I mina framtidsdrömmar väntar ett nytt yrkesområde för mig. Vägen dit går genom en egen inre resa.

Vad gör vi då på kursen? Ja, nu kommer det svåra. Inte blir det lättare att förklara så här frampå natt-kröken. Jag blir nog tvungen att låta er vänta ännu en gång ,men jag lovar att det inte ska dröja så länge innan jag är tillbaka.

Jag har så mycket annat jag också måste få dela med mig av. Den här härliga, lediga dagen, som just passerat tex. En solig dag i bästa tänkbara sällskap.

Mina tankar virvlar runt som fjäderlätta frön i vinden. Dem är vackra att se på, men svåra att fånga.