Jag har tappat fokus på här och nu. Jag plågar mig själv med det som varit. Det som inte går att göra ogjort. Jag låter mig dras ner i mörker av en oviss framtid. Det finns så mycket däri som jag ännu inte har makt att påverka. Livet är här och nu. Någonstans vet jag det. Någonstans vill jag tillbaka dit även om en stor del av mig gett upp hoppet och fått mig börja tvivla på meningen med livet. Jag måste igenom det här. Det går inte att fly från verkligheten.

Idag tar jag ett stort kliv och möter en av mina många plågor. Inombords pyr ångesten och tvivlen på att det kommer gå bra, men jag backar inte. Jag ska segra både över den och dess orsak. Detta ska få bli språngbrädan till allt det jag faktiskt kan påverka, här och nu, i min kaotiska värld.

En börda har åtminstone lyfts av mina axlar för ett tag. Jag har blivit sedd och förstådd av läkaren. Jag slipper att jobba just nu och den här gången fann han en anledning att lindra mina plågor även med mediciner. Inte för att jag är någon förespråkare av varken sjukskrivning eller läkemedel, men det får mig åtminstone att inte dömma mig själv så hårt. Det är för mig en bekräftelse på att även jag har gränser och att det är okej att släppa taget och ta emot all omtanke och kärlek som trots allt finns där runt omkring.