Jag blir så förbaskat trött på mig själv för att jag är dum nog att lägga min kraft och energi på det som är negativt i tillvaron. Visst är det mycket som återstår innan jag nått dit mitt sanna jag vill, men inte sjutton behöver jag vänta med att leva tills dess för det.
Okej, jag gör väl en del roliga saker och upplever njutbara stunder, men i tanken är jag allt för ofta i framtiden. Det räcker inte att VETA att livet är här och nu. Jag måste definitivt bli bättre på att praktisera det. Att ständigt vara på jakt och att gå i kamp är allt för slitsamt.
Om jag, för att peppa mig själv och må hända glädja er, skulle ta och bjuda på lite "här och nu"-stunder som gömt sig i vardagen på sistone.
Vi kan börja med skolavslutningsdagen i förra veckan. En glädjens dag i sig, men i det ögonblick då jag såg mitt lilla barnbarn äta glass sittandes i knät på min dotter i klassrummet, stod tiden stilla. En obeskrivlig värme och lycka fyllde då mitt hjärta.
Samma underbara upplevelse fick jag på kvällen när jag var på en informationsträff ang en utbildning som jag funderat på att gå. Efter lite trevande kom svaren som fick alla bitar att falla på plats och med ens visste jag att det här är vad jag ska göra!
Denna veckan har också bjudit på flera njutbara ögonblick där tiden stått stilla, hjärtat fyllts av värme och själen fått vingar.
Där ibland  en utställning där hav, blommor och underbart vacker sång väckte känslor av närhet och ömhet.
Jag har även varit på Liseberg med min dotter, hennes kompis och min allra bästa vän. När jag strosade omkring där omfamnad av all blomsterprakt till ljudet av glada tjut ,spelande orkester  och smektes av  ljummen sommarvind glömde jag tid och rum då och då. Jag bara var. Jag bara njöt. Jag LEVDE!

Tänk ändå vad mycket det finns att glädjas åt om man bara slutar upp att springa händelserna i förväg, älta det som har varit och gräma sig över det som är svårt.
Skönt att jag återigen fått ett uppvaknande genom att skriva av mig.

Man har bara ett liv och det tänker jag leva HÄR OCH NU! Det är jag skyldig mig själv för all den tid jag ägnat åt att försumma mitt inre jag.

Emellanåt behöver jag påminna mig själv om de framsteg jag gjort i min personliga utveckling. Jag fokuserar gärna för mycket på den frustrerande trögheten som finns runt omkring mig och de hinder jag sätter upp för mig själv.
Att känslorna gör tvära kast mellan lyckorus och djup förtvivlan underlättar inte precis. Jag har lätt till glädje-tårar i de goda här-och-nu-stunderna likväl som när jag påminns om alla de möjligheter som väntar på att jag ska möta dem. Lika lätt väller sorge-tårarna fram när jag ser den snåriga och svårframkomliga vägen till möjligheterna framför mig.Att ta sig fram där är och kommer bli smärtsamt både för mig och för de som tvingas gå med eller stanna kvar. 
Att tårarna ibland kommer till mig är, trots allt,i sig en befrielse. Jag har burit dem så länge inom mig att hjärtat och själen fått frätskador. Jag har många tårar kvar därinne som inte har hittat ut ännu, men jag hoppas att de snart letar sig fram i ögonvrån, så att hjärta och själ kan läka ifred.
Medans jag välkomnar tårarna och tillåter känslorna att komma och gå som de vill har jag genom att skriva av mig här funnit ny kraft att förbereda mig för ännu ett steg.
Tack universum för att du än en gång hjälpt mig upp på benen!

EN KRAVLÖS GÅVA

Det strålar en sol på en klarblå himmel.

Det susar en vind i grönskande björkar.

Som en tavla i regnbågens alla färger

täcks marken av en blomstrande matta.

Som en kravlös gåva till det som legat i dvala

väcks spirande känslor av doft

från liljekonvalj och syrén.

I denna stund finns bara detta nu.

I denna stund är livet en ovärderlig njutning.

 

 

 

 

OTÅLIGHETENS ELD

Glödande känslor virvlar okontrollerat i själ och hjärta.

En brinnande längtan väntar på att elden ska släppas fri.

Kalla duschar hindrar frustrerat dess spridning.

Tvivel och osäkerhet bankar förmanande på självkänslans dörr.

Förnuftet är den väg som måste följas.

Otåligheten ska inte få lura att gå vilse.

När tiden är mogen får känslorna uttrycka sin lycka och frihet.

Tänk att man aldrig är riktigt nöjd. Ja, åtminstone tycks inte jag kunna slå mig till ro ännu. En stor börda har, som sagt , lättat från mina axlar sedan jag sade upp mig från mitt arbete. Jag har också hunnit landa någorlunda i min nya,om än, tillfälliga och ovissa arbetslivssituation.
Egentligen borde väl detta vara fullt tillräckligt, men nä, jag är ivrig att komma vidare. Jag vill inte vänta mera nu när jag vet vilken väg jag ska gå.Jag vill läsa vidare NU! Min längtan att få vägleda, lyfta fram och coacha människor på indiv- och gruppnivå samt genom föreläsning i sceniskt framförande är så stark att den inte längre låter sig väntas på att släppas fri. Snart väller den fram som en HET VULKAN utan hänsynstagande till omgivningen.

Som om det inte vore tillräckligt, så bubblar känslor av längtan och lust till förändring även till viss del i privatlivets gryta. Att  kämpa emot alla starka känslor förefaller vara en större utmaning än den förändring som är i antågande. Min OTÅLIGHET pockar ständigt på och försöker med alla medel få mig ur kurs. Mitt förnuft säger att jag ska skynda långsamt och LEVA HÄR OCH NU.

Att stå där mitt emellan otåligheten och förnuftet är som att vara fast i en slingrig labyrint full av lockande vägar och samtidigt veta att bara en kommer att leda mig säkert till målet. Jag måste fokusera!

















Samtliga foton från en resa till Azorerna 2007