Tänk vilken vändning livet har tagit sedan jag kastade mig ut i ovissheten! Jag syftar på uppsägningen från jobbet och dörrarna som öppnats till nya jobb-möjligheter.
Jag har nu kommit igång på mitt 50-%-iga vikariat och känner redan efter två dagar där att jag har hamnat i ett gott arbetsgäng. Här kan jag vara mig själv fullt ut och det känns underbart! Arbetet som sådant är lite småmysigt och nostalgiskt. Som att komma hem igen. Jag ser det dock som en mellanlandning tills mina framtidsdrömmar blir verklighet.
Uppbrottet från mitt tidigare jobb har förutom nya arbets-möjligheter gett mig kraft, lust  och livsgädje tillbaka.
I förra veckan tex bjöd jag hit mina fd kollegor från distriktssköterskemottagningen där jag arbetade i 20 år. När vi träffas är det som om vi aldrig varit ifrån varann. Vi kan prata och skratta hur länge som helst, tycks det. Den tiden då vi jobbade ihop är den absolut bästa tiden i mitt arbetsliv. Vi var (och är) sååå tajta med varann.
Som om inte den tillställningen vore nog, så ställde jag till med släkt-kalas på söndagen. Min minsting fyllde 12 i tisdags nämligen. Suck..........ett tidsfråga innan alla barnen är utflugna ur boet. Som ett bevis att det nu börjar närma sig den dagen, så klippte hon sig dessutom i fredags så att hon förvandlades från liten flicka till tonårtjej.

Jag har naturligtvis tagit mig tid att bara vara också. Jag njuter av ensamma stunder som låter mig reflektera över mina tankar , handlingar och känslor. Jag älskar att promenera genom skogen och på klipporna längs havet. Just idag har jag faktiskt haft en såndär riktig ute-njutardag.  Omfamnad av mjuka klippor och med havet som ett panorama framför ögonen har jag lapat sol till kluckande vågor i flera timmar.

ETT KRIG I DET TYSTA

Det pågår ett krig i det tysta.

I sin pansarskrud och med stålsatt beslutsamhet borrar förnuftet sin förmanande blick rakt igenom känslan.

Likt en slug orm slingrar sig känslan i ett strypgrepp runt förnuftet i en intensivt, hjärtslitande kram.

Om känslan vinner så förlorar den förnuftet och förirrar sig i självbedrägeri.

Om förnuftet vinner förlorar den känslan och låser dörren till sin själ.

Det finns bara ett slut på kriget i det tysta

Förnuft och känsla må förenas och bli ett med varann.

Först då blir det fred i det inre.

Sitter på tåget på väg hem efter en fullspäckad, men inspirerande helg. Känner mig rätt mör, så det är gott att veta att inga arbets-plikter kallar på mig den kommande veckan. Orkar väl egentligen inte vara så kreativ för stunden, men tänkte i alla fall dela med mig av min härliga efter-middag i Västerås. Tack vare en snäll kurskamrat slapp jag vänta på hemgång i lilla Surahammar. Istället kunde jag strosa runt i gamla stan och längs ån i Västerås. Bättre avslut på min upplevelse-rika vecka kunde jag inte fått.

Man skulle kunna tro att livet nu är lugnt och stilla med tanke på att jag slutade på mitt arbete förra veckan, men det är det långt ifrån.Det är snarare fyllt av dagliga, nya upplevelser och intryck.

I måndags skrev jag in mig till en för mig ny värld, nämligen på arbetsförmedling.

Senare samma dag fick jag ett vikariat som distriktsköterska i kommunen där jag bor.Visserligen bara på några månader och till att börja med på 50%, men ändå.Dagen efter blev jag erbjuden ytterligare ett vikariet på ett annat ställe, som jag  bla pga det andra jobbet fick tacka nej till. En fd arbetskamrat tipsade mig dessutom om att hjälp kunde behövas i ett forsknings-projekt i fall jag var intresserad. Tänkte ringa på måndag och höra närmare om vad det innebär.När det gäller jobb-världen har jag också ägnat två av veckans dagar åt bredvidgång på den nya arbetsplatsen och det har känts positivt.

Förutom alla jobb-nyheter befinner jag mig nu på en kursgård utanför Västerås eller snarare Surahammar. Här ska jag tillbringa helgen med 14 främlingar för en kurs i personlig utveckling. Jag var först på plats här och erövrade ett rum med utsikt över glittrande sjö och gröna ängar. Det är med den utsikten framför mig, så här på morgonkvisten, som jag sitter här och bloggar. Gårdagen blev mest en introduktion till vad som komma skall, men den gav ändå lite av en aha-upplevelse och vissa  insikter. Vi avslutade kvällen med att skaka loss i afrikans dans och därefter en vägledd meditation. Riktigt härligt båda delarna! Tjejerna, ja för vi är bara tjejer, verkar alla öppna och lättsamma. Jag började faktiskt skriva på detta inlägget igår, när två nyanlända tjejer dök upp i mitt rum och frågade om jag inte skulle följa med och dricka kaffe. Det var säkert minst en timma innan kurs-start, men vi pratade på och fler deltagare anslöt efterhand i pratstunden, som till sist fick avbrytas för att kursen startade. Att åka ensam på kurs är helt okej med andra ord. Men nog saknar jag min bästa vän som jag för övr tror hade haft stor behållning av de redskap jag anar kommer ges oss, men också av lugnet, stämningen och den vackra omgivningen som omsluter oss.