Nu äntligen har jag landat såpass att jag kan förmå mig att förmedla lite av livets goda. Det som hela  tiden har funnits där, men som drunknat i en ohållbar arbetssituation. En slitande situation som slukat all min kraft och energi att orka lyfta fram allt underbart livet har att bjuda.Denna börda har äntligen lättat för mig för jag har gjort det enda rätta. Jag har sagt upp mig! Jag är fri och jag känner åter kraft, energi och lust växa inom mig.

Vid sidan om "lilla helvetet" har jag sedan inlägget om min pappas födelsedag hunnit njuta av mitt lilla barnbarn som jag passade förra lördagen och till dagen därpå.Thindra kan verkligen få en att glömma tid och rum med sitt ljuvliga leende, innerliga kramar, fyndiga ordval och tokiga upptåg.Synd bara att det är så svårt att få ensam-rätt på henne när hon är hos oss. Barnen,och då främst min son Jimmy,har en förmåga att "lägga rabarber på" henne så fort han får en chans. Nåväl, jag snodde i alla fall med henne ut på en promenad bland vattenpölar, snödrivor, gungor och rutchkanor. Där fick både hon och jag utlopp för vårt barnasinne. Med blodad tand fortsatte vi på söndagen att leva loppan på Buslandet med resten av familjen inklusive Thindras mamma å pappa samt hennes gamle-mormor.

Mer av det goda livet blev det förra veckan och då i två upplyftande dagar på raken. Torsdagen tillbringade jag med min allra käraste vän. Vi promenerade i vårsolen vid Lygnerns strand.Slog oss ner på en bänk med näsan i vädret och hjälpets åt att finna lösningar på livets svårigheter.När vi senare anlände till Hilmergården www.hilmersgarden.se ,för ett spontanbesök hos en nyupptäckt, tidigare okänd, släkting till Anki, fick vi rejäl skjuts i att se möjligheter istället för hinder. Eva var verkligen en frisk fläkt och otroligt inspirerande. Både i det hon sa och i all vacker glas-konst hon skapar. Inte undra på att vi ingen av oss kunde motstå att handla med "ett minne" hem. Vi föll båda två för de ljuvliga skyddsänglarna. Med dessa burna intill hjärtat ( dvs i handväskorna) for vi, som avslutning på dagens äventyr,vidare till "vår" grekiska restaurang och avnjöt en god middag.

Dagen därpå möttes vi igen på ett "mamma-barn"-party, vilket är det samma som att jag, Anki och hennes mamma var bjudna hem till min mamma på mat å dryck. Jösses vad mycket vi hade att babbla om! Å mammorna var värst! Trots att vi inte avslutade förren närmare två på natten så verkade de ha en hel del kvar att tjöta om. Det är bara att inse att det här må ha varit första gången vi möttes så här, men det lär definitivt inte bli den sista!

Tänk så mycket härligt som händer i livet ändå! Lägg där till den otroligt utvecklande kursen jag går.Den som fått mig att öppna mig för meditations-ceremonier, reiki-healing mm samt att använda redskap som affirmationer och meditation för att finna min egen inre driv-kraft.

Just i denna stund får jag nog medge att det "lilla helvetet" bleknar allt mer i skenet av livets goda.
För visst är det väl så att även om livet har en del baksidor, så nog sjutton är framsidorna fler!?
Så ser i alla fall jag det!

VÅRTECKEN

Letar efter vårtecken. Längtar så.

Visst finns det några, men än är de få.

Gröna små blomblad ur snön tränger fram.

Fåglar hörs kvittra ovan trädets stam.

Solstrålar tinar sakta natur och själ.

Det vaknar ett hopp om att allt snart är väl.

Det ger kraft att ta ett glädjesprång

till att våga möta något nytt som är på gång.

Var dag som går

är ett steg närmare vår.

En dag i sänder

och det som man sökt bara händer.

När hjärtat vet att det så kommer bli

Spirar en känsla av att vara fri.

Det är mycket som händer runt omkring och inom mig just nu. Både gott och ont. Det onda föredrar jag att i första hand ge utlopp för i min gamla, anonyma blogg, vilket jag precis gjort.

Jag har tyvärr ingen större kontakt med min pappa, vilket jag kan känna viss sorg över. Varför det har blivit så vet jag inte riktigt. Vi hörs och ses i alla fall mest i samband med födelsedagar.

Det blev en mycket känslosam stund för många av oss. Inte minst för pappa som fällde en tår. Nostalgin fortsatte därefter med en sång fylld av fina barndoms-minnen skriven och framförd av mig och min syster. Även detta mottogs med värme och kärlek. Kvällen fortsatte i samma ljuvliga, kärleksfulla anda.

Det tar emot att svärta ner min blogg med pessimism, men just nu har det onda tagit stryp-grepp på mig. Det är idag 6:de dagen som jag har ihållande tryck i pannan, tinningarna och ansiktet kombinerat med nack-värk som strålar ut i axlarna. Inte konstigt att jag sedan igår även känner mig nedstämd och har lätt till tårar.

Undrar om detta är en efter-reaktion på kränkningen och konflikten som uppstod därefter? En kränkning och konflikt som dessutom föregåtts av en längre tids hopplös situation som jag gör allt för att försöka ta mig ur.

Är det så lär jag väl få fortsätta pinas tills situationen är löst. Måtte det inte behöva ta så lång tid så att jag hamnar i sjukskrivning bara.

Skulle det mot förmodan handla om någon fysisk åkomma, så får jag väl tro att "farbror doktorn" snart gör mig frisk ifall jag inte fixar det själv.

Jag kan i alla fall glädjas åt att jag har alla förutsättningar för att ta hand om mig själv på bästa sätt. Jag ger mig vila och meditation. Jag vet att kraften och kärleken i mitt inre kommer att segra över det onda!

Jag tillhör inte precis kategorin morgon-människa, men av någon anledning vaknade jag denna lediga dag strax efter sju. Tankarna började genast snurra om än det ena än det andra. Det gick bara inte att somna om, så det var lika bra att gå upp. Mitt liv känns inte precis stilla. Ja, jag menar inte att det är stressigt, men det händer mycket omkring mig och inom mig. Det mesta är dessbättre positivt.