Min ålder till trots ( vad då? Jag är väl inte gammal!) så har jag faktiskt turen att ha en gammal farmor vid liv. Tur å tur föresten. Det beror på vems ögon man ser det med. Med farmors syn, som för övr,trots glasögon,är en aning suddig,finns det inte direkt något mer att leva för.
När man snart går in på sitt 94:de år och alla vänner för länge sedan sedan lyft sina vingar, så blir det väldigt ensamt.
När man knappt inte hör något alls är det inte lönt att försöka bekanta sig med de andra på hemmet heller. Inte ens tv:n blir längre ett sällskap när dövörat slått till.
Tiden går väldigt långsamt när alla dagar ser likadana ut. Dagens stora händelser är måltiderna som äts i tysthet tillsammans med de andra gamlingarna. Veckans höjdpunkter är när min farbror kommer på tisdagen och fredagen och när min pappa är där på måndagarna. Emellanåt bryts den gråa vardagen av ett besök av mig, min syster,något annat barnbarn eller barnbarnsbarn.All tid däremellan sitter eller ligger hon mest och tittar ut genomfönstret och tänker på flydda dar. Ibland kanske hon bläddrar lite i en veckotidning och tar ett glas sherry eller två.
Hon tycker att hon lever på övertid.Hon har i många år sagt att "Nu räcker det. Nu vill jag inte vara med längre". Jag förstår henne. Jag håller med henne när hon säger att det är orättvist att många dör allt för unga, trots viljan att leva, medans andra som känner att de levt färdigt pga av sin höga ålder och alla dess baksidor, tvingas fortsätta leva när de inget hellre vill än att dö.
Farmor är redo att dö. Hon är inte rädd.Hon vill dö, men det är något som håller henne kvar. Hon har ännu inte släppt taget om hoppet. Hon skjuter hela tiden upp döden för hon har ännu inte slutat se framåt. Trots att livet är grått, så finns det ändå en längtan kvar. "Jag skulle vilja uppleva en jul på hemmet, men sen räcker det". " Blir det bara vår snart så kan jag i alla fall sitta på min balkong, men sen när hösten kommer då vill jag inte vara med längre". Jag tror att hon kommer att leva så länge som hon faktiskt lever. Hon kommer att dö först när hon slutar att leva.
Jag hoppas innerligt att hon kommer få den död hon önskar, när tiden är inne.Att krypa ner i sin säng på kvällen. Se bilarna susa förbi utanför fönstret.Se sina lyckliga, flydda dar passera revy.Sluta sina ögon och drömma sig bort till det andra landet. På morgonen ser jag hennes kropp ligga där livlös, men med ett fridfullt leende på läpparna. Hennes själ har följt med änglarna som tagit henne till min farfar för att återförena dem för alltid.
Att sluta livets resa så måste vara det absolut bästa sättet att gå i mål.